Orgazmo - S093 - en galen sexkomedi

Orgazmo

Trey Parker

1997

Artikelnr: S093
Release: 2009-03-18

Mormonen Joe Young (Trey Parker) knackar dörr i Hollywood som en del av den mission han måste utföra. Målet är att förmedla Jesus budskap och förhoppningsvis få någon att ta till sig vad de har att säga. Han röner ingen större framgång utan hamnar istället mitt i en porrfilmsinspelning och efter att ha slagit ner hela säkerhetsteamet blir han erbjuden jobbet som filmens huvudrollsinnehavare – Orgazmo! Det är en superhjälte som med sitt speciella vapen omedelbart besegrar fienden genom att åstadkomma en orgasm hos den som vapnet riktas mot. Joe, som får artistnamnet Joe Hung, slåss med sin religiösa övertygelse, men ger efter för de enorma summor pengar han får för sin medverkan. Men nog är nog och när han, mitt i uppföljaren – Orgazmo 2, vill kliva av kidnappar producenten hans flickvän för att tvinga honom till medverkan. Han har nu inget annat val än att förvandla sig till en verklig Orgazmo och sätta efter skurkarna…

Ja, ni märker ju själv hur absurd den här filmen är. Det är först och främst en sanslös drift med religion kontra sex och det är inte bara mormonkyrkan som får ta smällar. Det är förvisso skönt att man inte envist kör fast i en tro och gör sitt yttersta för att förlöjliga den utan tar till alla möjliga knep för att göra en komisk effekt av hela konceptet istället. Skådespelarmässigt är det överspelat så in i h-e, men vad gör det? Det är ju uppenbart meningen att man ska driva med hela porrfilmsindustrin också när man ändå är i farten. Snabba produktioner och ännu snabbar pengar. Medverkar gör förresten en hel rad mer eller mindre kända porrfilmsaktörer, där kanske Ron Jeremy, som fått någon form av kultstatus sannolikt är den mest kända. Annars har vi Chasey Lain, Juli Ashton, Shayla LaVeaux, Jill Kelly, Jeanna Fine, Melissa Hill, Serenity för att bara nämna några. Max Hardcore tittar förresten också förbi i en pytteliten roll.

                                       

Som Orgazmos sidekick hittar vi Dian Bachar som om möjligt är en ännu mer skruvad karaktär än Orgazmo själv. Hans specialtillverkade sexleksaker som kommer till nytta i allehanda situationer är verkligen bara för mycket. Det kan handla om allt från att dyrka upp ett lås till att spränga hus i luften. Se filmen och kolla bara in hans huvudbonad. Jaja, jag kan inte hålla mig, det är en dildo på toppen av något som ser ut som en cykelhjälm eller något sånt.

På alla sätt borde det här verkligen vara en usel film, men faktum är att jag finner den ganska underhållande i all sin dårskap. Eller det är kanske rent av därför, absurditeterna tar aldrig slut och effekterna, där man bytt ut skådespelare mot dockor i slagsmålsscener eller brinnande hus mot uppenbara modellösningar (inte hade man råd med några storskaliga bränder av lyxvillor inte) kan man bara grava åt. Man ska inte ta filmen på allt för stort allvar utan helt enkelt se den som den kalkonrulle det faktiskt är.

På tal om kalkonrulle, så hittar vi förresten Lloyd Kaufman i en liten roll som läkare framåt slutet. Och i den videobutik där Joes fästmö först finner sanningen om Joes skådespeleri, för han har förstås ljugit och sagt att han medverkar i ”En Handelsresandes Död”, finner vi mängder med tromarullar.

En klart underhållande rulle!

7/10

Osedliga Kvinnor - S230 - En tredelad erotiskt antologi

Osedliga Kvinnor

Walerian Borowczyk

1979

Artikelnr: S230

Release: 2011-02-02

En tredelad antologifilm som handlar precis det titeln antyder. Tre delar som alla utspelar sig i olika tidsperioder och under olika förhållanden. Först ut är bagardottern som använder sin kvinnlighet för att manipulera karlarna i renässansens Italien. Hon låter sig porträttmålas av en berömd konstnär och han får också tillgång till henne på alla sätt. Men han är inte den enda som får full tillgång, hon är omättlig och lyckas nå sitt mål genom att bussa karlarna på varandra. Sedan förflyttar vi oss framåt i tiden till 1800-talet där en ung flicka lever ett oskuldsfullt liv. Hennes bästa vän är en kanin – Pinky som skänker henne stor glädje. Hon är olydig mot sina föräldrar som slutligen straffar henne – hårt! Men hon tycks inte reagera och till slut kryper sanningen fram – kanske… Sist ut är ett kidnappningsdrama med en twist på…

Margherita: Första episoden utspelar sig alltså för ganska länge sedan – under renässansen i Italien. Så vitt jag kan förstå, utan att vara någon direkt kännare av historiska miljöer, ser det väldigt tidstypiskt ut. Det finns en komisk ton över det hela och jag kommer att tänka på Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales faktiskt. Det är förstås inte riktigt exakt likadan känsla men det finns något lustfullt och lättsamt över alltsammans. Det är inte erotik som på något sätt eggar eller hetsar upp någon libido, men likväl är underhållande att se på. Det är väl inte lika intressant vad det handlar om och hur historien tar sig mot sin upplösning som själva formen av framställningen. Det är vackert och tilltalande snarare än erotiskt upphetsande men hur det går, det struntar jag blank i!

Marceline: Den här episoden är inte i närheten av den längd som inledningsepisoden Margherita stoltserar med. Men vad betyder det egentligen? Ingenting skulle jag vilja säga då den här är överlägsen den första delen. En kanin har en viktig betydelse för handlingen men även om det finns sexuella antydningar skulle jag aldrig kalla det här för tidelag. Och tur är väl det egentligen, för det finns väl andra, mer upphetsande saker än så? Men antydningar finns och jag kan tänka mig att det har orsakat en hel del rabalder genom åren. Själv tycker jag den här episoden är synnerligen vacker och faktiskt, till skillnad från den första –Margherita, erotisk i någon mån. Det är absolut inte frågan om några explicita bilder och man för vacker nöja sig med att se ett par bröst och något halvdolt könshår vid något tillfälle. Historien har också mer att förtälja än den första tycker jag och slutet är faktiskt riktigt makabert om jag får säga det själv. Poängen som kommer i slutet tänkte jag inte alls gå in på för det skulle definitivt förstöra upplevelsen! Även här är det frågan om en tidstypisk betraktelse men denna gång utspelar det sig i slutet av 1800-talet eller möjligen i början av 1900-talet. Fantastiskt bra om jag får säga så!

Marie: Tredje delen är lite annorlunda än de två första. För det första så utspelar den sig i nutid och den har inte alls samma mått av erotik i sig som de två första. Det är ett kidnappningsdrama som, låt oss säga, inte går riktigt som förväntat. Men det är som sagt inte så mycket erotik tycker jag. Det finns sex inbakat i den – absolut! Men det är av sådan karaktär att det i så fall skulle vara mera pornografiskt än erotiskt. Utan att för den skull vara explicit på något sätt. Det finns egentligen ganska lite handling i den här och det är svårt att beskriva dess egentliga behållning utan att avslöja för mycket. Jag tror vi får nöja oss med insinuerat tidelag (igen) och ett twistat slut!

7/10

Mr. Majestyk - S157 - Charles Bronson som hämnande pumpodlare!

Mr Majestyk

Richard Fleischer

1974

Artikelnr: S157

Release: 2010-05-12

Mr. Majestyk bryr sig bara om sina meloner. Det enda han vill är att skörda dem och att göra det på sitt eget rättskaffens sätt. Han tycker inte om när folk försöker tvinga honom att anställa arbetare eller de som förtrycker den latinamerikanska minoriteten. Därför säger han ifrån på skarpen, vilket i sin tur leder till en polisanmälan. Han säga ha misshandlat en man med ett gevär och det är egentligen helt sant. Det är bara att det var mannens eget gevär och att det sekunder tidigare var riktat mot Majestyk. Polisen tror honom förstås inte och det ena leder till det andra och snart sitter han på en fångtransport tillsammans med en ökänd torped. Istället för att hjälpa gangstern undkomma när transporten kraschar smider istället planer för att få honom återfängslad och återgå till att skörda sina meloner. Detta gör att torpeden – Redna, får ett personligt agg mot honom och nu till varje pris vill ha honom likviderad. Men Mr. Majestyk är inte en man som man bråkar med…

För många år sedan, innan det blev otidsenligt att hyra film, gjorde jag osannolika räder mot min hemorts samtliga videobutiker och såg så mycket filmer med Charles Bronson jag kunde komma över och det blev faktiskt en hel del! Ungefär i samma veva såg jag Swamp Thing eller om det var uppföljaren Return of the Swamp Thing där en tjej blev hotad av några skurkar. Jag undrar förresten inte om det var Heather Locklear? Hur som helst skulle hon försöka skrämma sina förföljare och påstod att det var poliser på väg mot platsen, FBI, CIA och… CHARLES BRONSON!! Likaså framstod hans om det ultimata vapnet i en radiosketch. Jag tror programmet hette Sextio Sekunda Minuter och sketchen handlade om hur den Amerikanske presidenten och Sovjetunionens ledare hotade varandra. Det var helt enkelt en sketch om kapprustning/nedrustning. Hur som helst hotade de varandra med dubbeldubbelkatapulter och megasuperkärnvapen innan den Sovjetiske ledaren näpsades med att hämta CHARLES BRONSON!

Han hade alltså ett personligt rykte, åtminstone humoristiskt sett att vara en riktigt hämndmaskin och den här filmens omslag stoltserar också med ett par obetalbara citat. Don’t Fuck With Bronson till exempel. Kan man säga att Charles Bronson är hämndfilmerna obestridlige kung? Ja, jag tror nog man kan säga det! Han har gjort hur många som helst och med en skådespelartalang som förlåter ett agerande med ett enda ansiktsuttryck kan man inte misslyckas!

Det är en hård film och Charles Bronson gör den än hårdare. Initialt var det planerat att Clint Eastwood skulle medverka men jag tror inte det hade blivit lika bra. Clintan är visserligen en bra filmtuffing men lika hård som Bronson blir han aldrig. Själva handlingen är rätt korkad egentligen, precis som den alltid brukar vara i de här hämndfilmerna. Att torpeden skulle vara så enfaldig att han måste hämnas, istället för att fly landet, är befängd. Och att Bronson skulle vara så manipulativ att jag skulle överlista en sådan typ med hela hans organisation är väldigt långsökt.

Men det gör ingenting, det ska vara så! Vi vill ju se vår hjälte lyckas! Och vi bryr oss heller inte om vilken rollkaraktär det handlar om. När Charles Bronson gjorde sådana här filmer gjorde han dem med sig själv i huvudrollen. Jag menar att det är BRONSON vi vill se, vi bryr oss inte om vad hans rollkaraktär heter eller om han är melonodlare. Det ultimata vapnet ÄR Charles Bronson!

8/10

Män kan inte våldtas - S061 - kontroversielt av Jörn Donner

Män kan inte våldtas

Jörn Donner

1978

Arikelnr: 061

Release: 2008-07-05

Eva (Anna Godenius) fyller fyrtio, är bibliotekarie och ute på krogen med sin arbetskamrat och väninna. När den trevliga kvällen börjar närma sig sitt slut blir hon uppbjuden till dans av an artig och trevlig herre (Gösta Bredefeldt) som hon senare följer med hem på kaffe. Han är dock ute efter mer än kaffe och efter att det ena har gett den andra blir hon tvingas till sex med honom mot sin vilja. Chockad, förnedrad och äcklad tar hon sig en annan identitet, klär ut sig och börjar följa efter och kartlägga mannen, som visar sig heta Martin Wester och vara framgångsrik bilförsäljare. Hennes tankar är besatta av hämnd, men hur hämnas man en förnedrande våldtäkt?

Trots sitt våldtäktstema är det här så långt ifrån exploitation man kan komma. Man vältrar sig inte explicit och visuellt i den initiala förnedringen utan fokuserar mer på brottets efterdyningar, om de sinnesstämningar och tankar offret går igenom samt de samhälliska värderingar som faktiskt är upphov till problematiken. Man kan säga att filmen debatterar könsroller dock utan att vara helt objektiv. Således är våldtäkten endast en liten del av det filmen vill förmedla och får betraktas som enbart en del av den uppenbara och ytliga handlingen.

                                          

Andra saker som tas upp handlar om skönhetsideal, varför kvinnor ska tvingas vara så utseendefixerade och om en man kan älska en kvinna som tvingats amputera ena bröstet på grund av cancer. Svaret på det senare är väl egentligen oerhört enkelt att svara på men betänker man att filmen är gjord 1978 så kommer kanske saken i ett annat läge. Dock vill jag påstå att filmen fortfarande känns aktuell när det gäller många saker i jämlikhetsprocessen. Det pratas om olika förutsättningar, både fysiska och psykiska. Vill man göra karriär som kvinna får man göra vissa uppoffringar, som man och barn, och existera i samhället på männens villkor. Det finns alltså gott om djup att analysera kring, publiken tvingas till tankeprocess av de olika interaktionerna och problematiseringarna vilket gör att man får nytta av filmen under betydligt längre tid än det tar att se den.

Som filmhantverk är den mycket gedigen och Jörn Donner visar att man via ganska enkla medel kan skapa sinnesstämningar utan att för den skull bli närgången och vulgär. Detta skapas till exempel med symbolik som möjligen kan tolkas som att alla män är hundar eller åtminstone djur. En viktig det av framgången är naturligtvis också skådespeleriet där Anna Godenius, men även Gösta Bredefeldt, får gå i bräschen. Även övrig skådespelarensemble är självklart stabil, med undantag av ett par mindre, i det närmaste statistroller, som verkligen levererar sina repliker på ett monotont och oengagerat sätt. Men även solen har sina fläckar och i övrigt har jag inget att klaga på.

Utan att veta vad framtiden bär i sitt sköte vill jag nog påstå att det här är årets Dvd-händelse i Sverige!

För att förtydliga menas förstås att det var årets DVD händelse det året recensionen skrevs, vilket sammanfaller med året när Studio S Entertainment gav ut den.

9/10

Mask of Murder - S064 - Thriller av Arne Mattson

Mask of Murder

Arne Mattson

1985

Artikelnr: S064

Release: 2008-10-12

En maskerad seriemördare härjar i en liten kanadensisk by. Denne spåras slutligen till sitt gömställe där han, efter att saker och ting gått helt åt pipan, skjuts till dös av polisen. Efter detta skulle man kunna tro att saken är utagerad, men icke. Fler kvinnor hittas mördade enligt samma mönster som den nu döda seriemördare använde – en sylvass rakkniv, tätnar mysteriet. Är det en imitatör polisen har fått på halsen eller ligger det andra saker i bakgrunden? Ledtrådarna är få och vittnesmålen ringa, men de få spår som trots allt finns pekar alla på användandet av samma mask som man tidigare hittat och som sedermera visar sig vara försvunnen…

Det jag hittills har sett i regi av Arne Mattson har allt varit av väldig hög kvalitet, men det är väl tveksamt om jag vill sträck mig så långt i det här fallet, åtminstone inte i de initiala scenerna. Det är en slarvigt berättad historia, med ett manus som verkligen får en att hungra efter mer fyllighet. Karaktärerna är taffliga och träiga och det hjälper inte att en sådan prominent herre som Christopher Lee axlar rollen som polischef. Han fungerar visserligen bra i den lilla roll han har, men det känns som om han enbart går på rutin och jag vet inte hur mycket regi han fått att basera sitt agerande på. Han är högt aktad av sina kollegor och verkar nästan uppfattas som någon form av övermänniska i utredningssammanhang, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken nivå hans kollegor verkar befinna sig.

Poliserna är överlag extremt korkade och det är nästan ofattbart vilket klumpigt och ointelligent polisarbete de utför. Hade det här varit i verkligheten hade inte ett enda brott blivit löst och mången oskyldig människa hade fått sätta livet till, för att inte tala om de utredande poliser som råkar befinna sig på plats. Till filmens försvar kan man nämna att den verkligen kommer igång direkt och att det inte dröjer särskilt länge innan mördaren har slagit till två gånger, innan förtexterna faktiskt!

Vad som sedan följer är hela vägen en förbättring faktiskt, det som började lamt blir till slut faktiskt ganska spännande och även om det egentligen är helt självklart vem mördaren är hela tiden, kan det inte hjälpas att man tvivlar lite längs vägen. En del villospår läggs ut och flera andra möjligheter skulle ha kunnat arrangeras om man hade velat leda storyn åt de hållen. Att filmen är inspelad i Stockholmstrakten, eller åtminstone i Sverige är ganska uppenbart. Det finns flera saker som avslöjar detta, även om man inte skulle känna igen de exakta miljöerna. Till exempel så finns jag det högst osannolikt att den kanadensiska polisen, där ju filmen ska utspelas, använder sig av svarta Volvo 740 med orden ”Police” i vita bokstäver på sidan som polisbilar.

Nåväl, historien berikas av den sidohistoria om otrohet som blir mer och mer närvarande i den utredande polisens McLaines värld. Hur vetskapen om att hans fru bedrar honom med hans kollega trots att hon påstår sig har rest på semester till Bermuda, förändrar honom. Det märks också tydligt vilken inverkan denna kärleksaffär har på kollegan och det hela blir lite som ett maktspel dem emellan. Hur mycket de vet om varandra är inte helt självklart även om vi som åskådare får ta del av hela dramatiken. Det är oundvikligt att en konfrontation kommer att ske, det är bara en fråga om när.

För övrigt består filmens starkaste intryck, åtminstone vad gäller skådespeleri, av en fullständigt briljant Heinz Hopf i rollen som en knivskuren barberare!

5/10